Dags att Byta Batterier
Jag minns en aprildag då jag solbränd och omtöknad tog mitt första friska andetag detta året.
Det va den 6te en fredag skulle jag tro. Morsan och Syrran hade varit på Landvetter och hämtat mig, nyss hemkommen ifrån Thailand.
Vi hade stannat för en pissepaus några mil utanför Motala och jag blickade ut över den svenska våren och östgötaslättens bördiga jord som verkade redo att explodera.
Nu nästan 5 månader efter så ser jag mig igen där, pissande, vid den där kanten på en enslig väg utan en aning om vart vägen skulle ta mig.
För om en väg i slutändan leder till ett hem och om ordet hem är en fast punkt och står för trygghet så är jag påväg än.
Jag kanske verkar bitter men om sanningen ska fram så trivs jag på vägen och jag skulle inte vilja byta.
För även om man passerar små intressanta samhällen ibland så bosätter jag mig inte där och ibland så tycks jag ana någon form av klocka inom mig som larmar
men jag antar att det bara är dags att byta batterier.
undra om man inte är tvungn att va "hemma" runt 30-40. man kanske inte behöver leta sig fram liksom. man bara hamnar hemma runt den åldern. men kanske inte eg är hemma. för hur ska man veta det när man inte vart överallt.
blogga då!
du glömde visst mej, jag hämtade dej med, jag minns pissepausen, och när du klagade på dina svaga ciggaretter du köpt.. menmen.