franzfabel

Anden finns i ett andrum som håller stilltje så att jag kan andas. Ett besöksrum där man kan möta andra och blandas, för en kort stund förvandlas.

Den värld som rusar förbi utanför matchar mitt fönster som jag håller stängt ifrån det mönster vi kallar liv men ändå lever mitt i.

Jag drar för min gardin tills långt in på natta så att vi istället kan spegla oss i ljuset på glaset framför det svarta. För där bakom hastar ruiner fram och min kropp är ett exempel men här så kan jag fly in i ditt tempel.

Ett djupt andetag tar mitt egos anda där man totalt konsumeras. Så att jag och mig suddas ut till ingenting och frihet personifieras i att icke existera när jag bara ser dig.

Ryssland har många långa vägar och ifrån dessa vägar så går det andra mindre vägar.

Och i änden på en av de mindre vägarna så står det ett ensligt hus och i huset så bor det en rysk gubbe som dricker vodka och svär hela dagarna.

Det är där som du ska bo i resten av ditt liv. Du ska äta rysk gris på gammalt porslin och sova i en främmande säng. Det är ungefär så avlägset beläget att man blir självmordsbenägen och det kanske är bäst för varken jag eller du bryr väl sig om den där gamla gubben. Jag funderar om han överhuvudtaget existerar.

Tomheten är världen som vi fyllt med alla dumheter du kan tänka för att dölja lyckan i det enkla.

Tomheten är känslan som jag har för jag saknar nått som jag inte vet.

Jag saknar i och för sig både bil och körkort, jag har en adress men ingen lägenhet. Ingen att dela mitt liv med för vännerna har flyttat utomlands men det är nått annat.

Något som inte går att söka efter, nej det måste skapas och sökandet lämnar spår.

Jag tror att vi blev lämnade här för länge sedan för vi försöker förbrilt hitta våran plats på klotet, men bara förstör. Vissa accepterar skriver kontrakt och går och gifter sig andra super och knullar så mycket dom kan och några få kämpar tappert emot.

I ekorrehjulet så ska måndagen gå snabbt, sen rullar veckan på.

Tisdag, seg.

onsdag, lillördag med vist alkoholtillstånd.

Torsdag, fredagskänsla.

Fredag, laddad, afterwork med risk för fyllecell.

Lördag, party alternativt hemmakväll med fru och barn,

Söndag, då till och med gud ligger halvdöd hemma i sängen och glor på reprisen av hell´s kitchen medan disken möglar.

Allt de här är så otroligt roligt så vi gör om allt igen 47 gånger per år, sen kom hösten då va det bara 9 månader kvar till sommaren, men tiden går ju snabbt guchelov, snart är du 65 och fri, anar inget ont med 10 tusen i månaden, jippii!

Jag frågade min arbetskolega häromdagen, jag undrade varför han betalade hundratals spänn i månaden för att ha ordet kung som reggnummer på sin bil. Han svarade för att man bara lever en gång.

Det fick mig att tänka på det där huset i ryssland igen och jag tror nog att vi får sova skavfötters eller i bästa fall sked, hej på dej.

Thailand är som en vagga och en mor men när du har somnat gott så tar hon dina pengar på grund av insest och att du somnade på en fest..

Men allt som solen nuddar e så att du inte vill blunda.

Alla tjejer ser ut som gudinnor men agerar annorlunda.

Varje dag är den bästa, varje dag bär en anledning till att festa.

Här behöver inte historierna en heinrich manöver eller första hjälpen.

Här står dom upp och sparkar med ett svart bälte.

Här är alla glada.
Inte dyngsura vid stämpel klockan fyra, skrapat bilen, fryser och jobbat som en myra.

i helvete att jag vill leva mitt liv på det sättet.

Det här är bettet.

jag kanske inte har ett hem, en tjej, ett barn eller arbete.

Men jag har en sol, en strand, en hängmatta och en iskall bers på mitt samvete.

Här e tjejer ett lätt bete, fan det står ju sju just nu, drar och skriker, vill veta vad jag heter.

Här är måsten och krav något jag inte tittar på nej

Det ända är att vänta på att hitta på nått

nej vänta på att något hittar på mig.

Det här är edens lustgård, jag är biten och plockar vad jag vill.

och jag är fortfarande inte bannlyst för gud ja han syns ju inte till.

Här är allt gratis oxå med visa kortet

men du blir gratis om du skulle tappa bort ett

och det är ändå lugnt så länge du är säker på att du alltid sparar 3, bokstäver.

Det smäller!
och jag sitter fastspänd i en katapultstol som på nolltid accelererar till en fart som kan få 10 ton

10 tusen meter upp i luften.
En okänd man kontrollerar nu mitt liv med sina spakar, men jag är inte flygrädd för det, jag litar nämligen på de två vingar som bär oss.

Luften utanför farkosten håller minus 61 grader men vi andas en torr och konstgjord. Det kan jag leva med.

Men det är alla de otåliga resenärer och spring i korridoren i en närmast klaustrofobisk miljö som gör mig flygrädd nu. Men jag kan inte lura mig själv, för jag tänker faktiskt framåt, men ser inte lika bra.

Jag sitter nämligen här nu, själv, totalt utlämnad åt mitt öde och tryggheten ligger långt bakom mig.

Någon sa: "Det är farligt att leva, man kan dö"

Jag har passerat dörren och återvändon går i hand med personligt myteri och den ända jag är rädd för är mig själv. Tryggheten är ett limbo, en evig rondel, ja någonting konstgjort.

Men jag är inte trygg längre, jag lever!

Mitt inre jag signalerar med ett skalv och jag stålsätter mig. Hela min natur skriker, överröstar mitt nej.

Instinkten är min bittra fiende och medan han växer starkare så börjar jag att bli andfådd.

Nu ser jag tryggheten överallt. Till och med mina drömmar kontrolleras av min instinkt som visar att vägen jag går är fel.

Han får intetsägande små samhällen att se lockande ut och doften av blommor skapar gravitation.

Han gör min väg lerig och kall. Men än så står jag pall för jag bekänner min färg.

Jag har snart nått höjden av formbarhet för precis som på min mobil så har signalerna tyckts blockerats.

Här ringer inga klockor längre och om dom nu skulle det så hade jag inte hört för jag är reserverad

med min blick fixerad på den lilla strimma ljus långt fram i tunneln och jag är koncentrerad.

Jag minns en aprildag då jag solbränd och omtöknad tog mitt första friska andetag detta året.

Det va den 6te en fredag skulle jag tro. Morsan och Syrran hade varit på Landvetter och hämtat mig, nyss hemkommen ifrån Thailand.

Vi hade stannat för en pissepaus några mil utanför Motala och jag blickade ut över den svenska våren och östgötaslättens bördiga jord som verkade redo att explodera.

Nu nästan 5 månader efter så ser jag mig igen där, pissande, vid den där kanten på en enslig väg utan en aning om vart vägen skulle ta mig.

För om en väg i slutändan leder till ett hem och om ordet hem är en fast punkt och står för trygghet så är jag påväg än.

Jag kanske verkar bitter men om sanningen ska fram så trivs jag på vägen och jag skulle inte vilja byta.

För även om man passerar små intressanta samhällen ibland så bosätter jag mig inte där och ibland så tycks jag ana någon form av klocka inom mig som larmar

men jag antar att det bara är dags att byta batterier.

Ett häftigt andetag som om lungorna var helt utsvulltna på luft och jag är vaken.

Med grummliga, blodsprängda ögon söker jag av rummet, ingen här, var är jag?

Jag märker att jag saknar min tröja som jag hade dagen innan, en tröja jag knappast behövt i den pöl av svett där jag legat.

Jag dras bakom ryggen för den mat min kropp begär och sneglar istället emot en flaska sprit på bordet.

En tillfällig räddning som danar emot ett större haveri, men jag lever i nuet.

Det är lördag förmiddag och festival på stan, du e välkommen.

Men vad är en festival på stan?

2 dagar med ett gäng festande par som sällskap i ett öltält med hutlösa priser och en mager lineup

gör det i och för sig inte just dötrist direkt. Men inget man slänger ut 12 småfuktiga stackars hundralappar för, som så länge fått stå ut av all den svett man åkallat ifrån eviga timmar frenetiskt skruvande på muttrar av storlek 24.

Det jag blundat för trodde jag finna i den skog som träden dolt. Men jag fann inga tält, inga trevliga grannar bara granna granar! Kanske va det alla de vita lacost skorna som bländat mig, för en annalyserande halvgammal festivalräv som jag borde ju sett. Det blir ingen festival utan camping, Ingen känsla utan roadtrip, ingen musik utan bandare, inga nya ansikten utan nya grannar.

Så vad var då en festival på stan när gemenskapen låg sur av piss och hårt nerpressad i en gammal konsum påse i morsans föråd? och när ribban för vad som beräknas som happening höjdes med det dubbla på Björks konsert, Roskilde år 2003?

Ja ett trevligt nöje i alla fall!

Det va nog mitt motto när jag för en vecka sedan hade lite avbrott ifrån kneget.

Men efter 5 veckors konstant harvande så va det nog lätt att vilja lite för mycket och det va enkelt att unna sig av det goda.

Varför lär man sig aldrig!? Ett halvt vuxenpoäng när grunnandet sträcker sig längre än i tre dagar, ett helt när man lärt sig svaret

och ett minus poäng om man gör om mistaget.

Jag ligger på minus minst som på Uranus nattsida, där det förövrigt nu börjar att klarna.

Jag har återigen tagit min flykt till Ringhals bunkrar av metertjock betong och stål.

Dagarna går snabbare nu. Den här veckan kommer att gå snabbt och det är positivt, tycker du?

Helst säger jag, helst så skulle jag nog vilja att allt gick så snabbt att jag bara stod där i morrn, 65 bast med flaggan vifftandes på halvkvast.

Nej seriöst så skulle jag bara vilja ta en lång, lång rast.

Ok, jag hade skrivit en inledning har, den blev javligt bra. Men allt forsvann nar jag skulle spara..