franzfabel

Jag minns en aprildag då jag solbränd och omtöknad tog mitt första friska andetag detta året.

Det va den 6te en fredag skulle jag tro. Morsan och Syrran hade varit på Landvetter och hämtat mig, nyss hemkommen ifrån Thailand.

Vi hade stannat för en pissepaus några mil utanför Motala och jag blickade ut över den svenska våren och östgötaslättens bördiga jord som verkade redo att explodera.

Nu nästan 5 månader efter så ser jag mig igen där, pissande, vid den där kanten på en enslig väg utan en aning om vart vägen skulle ta mig.

För om en väg i slutändan leder till ett hem och om ordet hem är en fast punkt och står för trygghet så är jag påväg än.

Jag kanske verkar bitter men om sanningen ska fram så trivs jag på vägen och jag skulle inte vilja byta.

För även om man passerar små intressanta samhällen ibland så bosätter jag mig inte där och ibland så tycks jag ana någon form av klocka inom mig som larmar

men jag antar att det bara är dags att byta batterier.

Ett häftigt andetag som om lungorna var helt utsvulltna på luft och jag är vaken.

Med grummliga, blodsprängda ögon söker jag av rummet, ingen här, var är jag?

Jag märker att jag saknar min tröja som jag hade dagen innan, en tröja jag knappast behövt i den pöl av svett där jag legat.

Jag dras bakom ryggen för den mat min kropp begär och sneglar istället emot en flaska sprit på bordet.

En tillfällig räddning som danar emot ett större haveri, men jag lever i nuet.

Det är lördag förmiddag och festival på stan, du e välkommen.

Men vad är en festival på stan?

2 dagar med ett gäng festande par som sällskap i ett öltält med hutlösa priser och en mager lineup

gör det i och för sig inte just dötrist direkt. Men inget man slänger ut 12 småfuktiga stackars hundralappar för, som så länge fått stå ut av all den svett man åkallat ifrån eviga timmar frenetiskt skruvande på muttrar av storlek 24.

Det jag blundat för trodde jag finna i den skog som träden dolt. Men jag fann inga tält, inga trevliga grannar bara granna granar! Kanske va det alla de vita lacost skorna som bländat mig, för en annalyserande halvgammal festivalräv som jag borde ju sett. Det blir ingen festival utan camping, Ingen känsla utan roadtrip, ingen musik utan bandare, inga nya ansikten utan nya grannar.

Så vad var då en festival på stan när gemenskapen låg sur av piss och hårt nerpressad i en gammal konsum påse i morsans föråd? och när ribban för vad som beräknas som happening höjdes med det dubbla på Björks konsert, Roskilde år 2003?

Ja ett trevligt nöje i alla fall!

Det va nog mitt motto när jag för en vecka sedan hade lite avbrott ifrån kneget.

Men efter 5 veckors konstant harvande så va det nog lätt att vilja lite för mycket och det va enkelt att unna sig av det goda.

Varför lär man sig aldrig!? Ett halvt vuxenpoäng när grunnandet sträcker sig längre än i tre dagar, ett helt när man lärt sig svaret

och ett minus poäng om man gör om mistaget.

Jag ligger på minus minst som på Uranus nattsida, där det förövrigt nu börjar att klarna.

Jag har återigen tagit min flykt till Ringhals bunkrar av metertjock betong och stål.

Dagarna går snabbare nu. Den här veckan kommer att gå snabbt och det är positivt, tycker du?

Helst säger jag, helst så skulle jag nog vilja att allt gick så snabbt att jag bara stod där i morrn, 65 bast med flaggan vifftandes på halvkvast.

Nej seriöst så skulle jag bara vilja ta en lång, lång rast.