franzfabel

Ett häftigt andetag som om lungorna var helt utsvulltna på luft och jag är vaken.

Med grummliga, blodsprängda ögon söker jag av rummet, ingen här, var är jag?

Jag märker att jag saknar min tröja som jag hade dagen innan, en tröja jag knappast behövt i den pöl av svett där jag legat.

Jag dras bakom ryggen för den mat min kropp begär och sneglar istället emot en flaska sprit på bordet.

En tillfällig räddning som danar emot ett större haveri, men jag lever i nuet.

Det är lördag förmiddag och festival på stan, du e välkommen.

Men vad är en festival på stan?

2 dagar med ett gäng festande par som sällskap i ett öltält med hutlösa priser och en mager lineup

gör det i och för sig inte just dötrist direkt. Men inget man slänger ut 12 småfuktiga stackars hundralappar för, som så länge fått stå ut av all den svett man åkallat ifrån eviga timmar frenetiskt skruvande på muttrar av storlek 24.

Det jag blundat för trodde jag finna i den skog som träden dolt. Men jag fann inga tält, inga trevliga grannar bara granna granar! Kanske va det alla de vita lacost skorna som bländat mig, för en annalyserande halvgammal festivalräv som jag borde ju sett. Det blir ingen festival utan camping, Ingen känsla utan roadtrip, ingen musik utan bandare, inga nya ansikten utan nya grannar.

Så vad var då en festival på stan när gemenskapen låg sur av piss och hårt nerpressad i en gammal konsum påse i morsans föråd? och när ribban för vad som beräknas som happening höjdes med det dubbla på Björks konsert, Roskilde år 2003?

Ja ett trevligt nöje i alla fall!