franzfabel

Anden finns i ett andrum som håller stilltje så att jag kan andas. Ett besöksrum där man kan möta andra och blandas, för en kort stund förvandlas.

Den värld som rusar förbi utanför matchar mitt fönster som jag håller stängt ifrån det mönster vi kallar liv men ändå lever mitt i.

Jag drar för min gardin tills långt in på natta så att vi istället kan spegla oss i ljuset på glaset framför det svarta. För där bakom hastar ruiner fram och min kropp är ett exempel men här så kan jag fly in i ditt tempel.

Ett djupt andetag tar mitt egos anda där man totalt konsumeras. Så att jag och mig suddas ut till ingenting och frihet personifieras i att icke existera när jag bara ser dig.