Här är min Färg
Mitt inre jag signalerar med ett skalv och jag stålsätter mig. Hela min natur skriker, överröstar mitt nej.
Instinkten är min bittra fiende och medan han växer starkare så börjar jag att bli andfådd.
Nu ser jag tryggheten överallt. Till och med mina drömmar kontrolleras av min instinkt som visar att vägen jag går är fel.
Han får intetsägande små samhällen att se lockande ut och doften av blommor skapar gravitation.
Han gör min väg lerig och kall. Men än så står jag pall för jag bekänner min färg.
Jag har snart nått höjden av formbarhet för precis som på min mobil så har signalerna tyckts blockerats.
Här ringer inga klockor längre och om dom nu skulle det så hade jag inte hört för jag är reserverad
med min blick fixerad på den lilla strimma ljus långt fram i tunneln och jag är koncentrerad.
förträngr du nåt raring?